01.15.09
Posted in Sweden, Family, Animals at 10:58 pm by tesstess
Tissel Kästel, also called Trassel, TasselTrassel or IQ 0, have today went to the cat heaven. We all miss her, especially her owner Joachim Kästel, and her food-givers and home-cleaners in Skogstorp, Susanne and Leif Kästel.
Tissel made her self known during her life as a very intelligent (hrm…) cat. To get attention she went up on a table or window frame and puffed with her nose on things standing there until they fell down making a “waking up sound” for the food-givers. Speculators say that she have got this big intelligence by the head massage she have gotten all these years by five times a day smashing the head into the glass of the terrarium where the lizards live.
On her throphy wall we can find all kinds of annimals: green madagaskar lizard, Tess beloved dessart rat, numerous hazel mouses, birds from the forest and fish from the aquarium.
She will always stay in our memories (especially her scream when lifted), and it will be hard to replace such a very personal and lovely cat.
01.04.09
Posted in Land&House, Every day life at 9:44 am by tesstess
Ibland när man vaknar har man en känsla av att allt är bra, och sen plötsligt slås man av det som hänt dagarna innan, som ibland varit något hemskt. Man kan knappt förstå det är sant, det är en konstig känsla att må bra en minut och sen dåligt resten av dan.
Som tur är så känner jag mig inte så idag. Jag vaknade av ett skratt i en dröm, mådde bra, sen kom jag att tänka på igår och vart jag var, och då mådde jag fortfarande bra. Inte stressad, roliga projekt att fundera över, perfekt kärlek, bra helt enkelt.
Det som fick mig att fundera på den där upplevelsen var att jag drömde om dans. Det var en lustig dröm där jag dansade lindy/blues med folk från folkdansen, på Stefan och Annas bröllopsfest. Vi sa att vi skulle träffas och dansa så där varje fredag kväll. Jag dansade med Niklas och Urban. Sen kom det en dans då alla kavaljererna var upptagna, då gick jag för att leta efter min kamera, och såg på vägen Joachim som satt i en babyväska på urbans rygg. Han var kanske 3 år. Jättesöt med sitt röda, aningens lockiga hår. Urban dansade runt och när jag gick förbi gjorde han en shimmy på skoj. Jocke hängde inte riktigt med (en shimmy är ju rätt snabb, det är när man skakar axlar/bröst) och hans ansikte var så roligt när det skakade, svårt att beskriva i ord ett avslappnat ansikte som skakas snabbt så kinder och haka vobblar. Det såg så roligt ut att jag skrattade högt, och så vaknade jag.
Dans är mitt gamla liv. Det är som om jag slutat ett liv och börjat ett helt nytt. Efter min dansdröm trodde jag nog några sekunder att jag hade kvar mitt gamla, och sen kom minnena från att jag är i frankrike, med Anthony, har ett bra jobb och letar hus på fritiden. Ett bra liv, men mycket annorlunda.
På tal om hus och tomtletande så har vi fått en dålig nyhet från Anthonys föräldrar. Den summa som de tänkt hjälpa oss med är blockerad och kan inte tas ut nu på grund av krisen, har vi otur är den halverad i värde också. Det kan dröja två-tre år innan pengarna blir “upplåsta”. Typiskt, det är ju nu när hus och tomtpriser går ner som man ska köpa. Jag tror jag fått Anthony att förstå att jag inte är så sugen på att sätta mig i en liten lägenhet i fem år, utan att jag hellre satsar på hus nu, att bygga hus, så vår plan är (som de senaste två åren…) att vänta ett år och sen köpa en tomt. Förhoppningsvis vet vi mer om de blockerade pengarna om ett år, då kan vi köpa en tomt med de pengar vi har, sen vänta på de blockerade pengarna och utöka lånet för att bygga huset. Idag har jag tänkt jag ska göra en mer detaljerad budget av det scenariot.
Jag hade just bestämt mig för att själv börja ringa runt till mäklare och gå på visningar av hus och tomter. Även om vi inte planerar att köpa nu är det bra att vara insatt i marknaden, och ha sett mycket så man vet precis vad man vill ha, och när man ska slå till. Dessutom skulle det vara en nyttig övning för mig att ta kontakt och prata franska. Någon gång är det ju dags att lära mig säga “vous” istället för “tu” (franskans förfärligt krångliga ni-form).
Men, nu har anthony lagt ner min plan, han vill inte att vi går och tittar på potentiellt interessanta tomter, om de skulle finnas kvar sen när vi vill köpa, då har vi ju försummat chansen att gå direkt genom ägaren och slippa dyra mäklar-kostnader. Jag håller med. Typiskt. Min super-favorit-tomt är kvar och jag vill verkligen se den. Innan jul åkte jag runt i hela opio, säkert en och en halv timme på alla småvägar jag hittade för att leta rätt på tomten men inte en skymt av någon skylt eller gräsplätt som liknade fotona. Bästa lösningen är att skicka någon vän att kolla på tomten, på så sätt skriver de på mäklar-pappret om att de sett den, och sen kan de berätta vart den finns, ibland träffar man ju till och med ägaren när man besöker tomt med mäklare. Men, vänner är det inte så gott om, i alla fall inte som Anthony känner för att besvära med att besöka en tomt som både är för dyr och som vi inte planerar köpa för att det är för tidigt för oss. Men jag vill! Jag vill använda den som exempel när jag lär mig mer om hur det funkar att bygga hus. Igår köpte vi en bok, vi bestämde att jag ska koncentrera mig på att lära mig mer om husbyggarteknik, papper osv, istället för mäklar-kontakt. Det är också intressant och lärorikt. Än en gång är jag besviken på att jag inte har några egna vänner här nere. Hade Kat eller AnnCharlotte varit här så hade jag ju kunnat fråga dem att gå och besöka min lilla tomt.
Nu är det ett nytt år och jag tror det blir ett bra år. Anthonys nyårslöfte är att ta hand om sin hälsa. Han har några små problem, bland annat att synen “darrar”, som han ska ta tag i. Själv ska jag bli mer ansvarstagande och drivande i saker vi gör, jag började igår med att laga en supergod middag alldeles själv. Det blev helstekt kyckling i ugn med päron bitar, aprikoser och fikon karameliserade i honung och vitt vin, och som var i ugnen sista halvtimmen med kyckligen så den fick en god smak av dem, och sen couscous brevid. Vi var imponerade båda två.